Åkte till stallet igår och tänkte ge mig ut på vilda äventyr i skogen men bebo hade tappat en sko på vänster fram. Såklart. Inte bitter inte alls nejnejnejnejnejnej. Kände igenom honom och han var inte varm eller ömmade när jag gick med honom så red tappert ut en kort runda i mörkret i alla fall. Hittar ju ingenstans än så red lite dit jag kände för. Gick lite höger, lite vänster och en hel del mot mitten. Tvingade min invalida mor med mig som haltade fram på grusvägarna. Jag är en underbar dotter.

Min fina hingst gick otroligt fint när han inte var upptagen med viktigare saker som att bli rädd för precis allt i sin omgivning. Igår var det fullt med läskiga saker precis överallt. På ett ställe stod det en människa. EN MÄNNISKA! Vem vet vad för onda planer hon hade i baktankarna? Vi stötte även på en bänk som faktiskt såg ut som att den skulle hoppa på oss precis närsomhelst. Sån tur är klarade vi oss helskinnade. Farligst av allt var trädet som bara stod där. Mitt i skogen. Klart att man blir rädd när det helt plötsligt står ett till träd som ser precis ut som alla andra. Livsfarligt.

Vi klarade oss med livet i behåll denna gång men vi får se hur det går idag. Wish me luck.